hola

Igår var jag på premiären av Jonas Gardells " Trafikplats Glädjen" på Folkoperan i Stockholm.

Jämfört med Jonas tidigare uppsättningar var den här showen svag, jag saknade framförallt musik eller någon eller några sångerskor. Showen som var cirka 1 timma  och 30 minuter, eller rättare sagt monologen var ryckig och stundtals tendenser till att vara tjatig. Showen innehåller allt från billig böghumor till djupaste allvar. Det är klart man kan blanda mycket, men här blir mixen för min del i mesta laget.

Är det en show vi ska skratta åt eller en föreställning vi ska beröras av?
Mycket av showen bygger givetvis på våra fördomar och ett antal upprepningar, ibland är det riktigt bra och ibland rent ut sagt dåligt.

Jonas väljer som vanligt ut några stycken offer i publiken på första raden, den här gången var det en 22-årig tjej som var den som fick förklarat för sig hur det var förr då fick folk "Dåndimpen". Vart tog det uttrycket vägen? Jonas förklarar den gamla telefonen med petmoj på ett finurligt sätt.

Publiken var inte riktigt på hugget denna kväll. Var det kanske för att humorn inte var tillräckligt rapp som publiken var lite loj, eller att det var en allmänt "seg" publik?  Kanske beroende på att det alltid är stelare en torsdag jämfört med fredagar och lördagar. 

Inledningsvis var det absolut för mycket HBT och Bögskämt. Det är OK att Jonas kör några sådana nummer, det har förmodligen de flesta i publiken förväväntat sig, men personligen är jag ganska less på dom. 

Ibland är monologen och samtalet mycket djupt och rörande till exempel när Jonas berättar om sina föräldrar, deras skilsmässa, pappans sjukdoma och död. Jonas berör även sitt eget förhållande till pappan före och efter hans död, och mammans återförening med pappan efter skilsmässan. Givetvis kommer Mark in i bilden ett par gånger.
Tommy Körberg fick sig en rejäl känga, fast det är nog Tommy värd, han är ju inte den som inte attackerar andra artister i sin show "Körberg rakt upp och ned", men även i andra sammanhang. När Jonas imiterar Björn Ranelid drar jag på munnen, men resten av publiken ser ut att ha stenansikten och sitter knäpp tysta. När Jonas behandlar ämnet integritet, och frågar hur många som har ICA-kort är publiken med på noterna igen. Delen om integritet i dagens samhälle tillhör dom bättre partierna i showen. Vist skrattar jag när Jonas sliter av sig skjortan, berättar och visar resultatet av sin träning tre dagar i veckan och använder sitt otroligt tydliga kroppsspråk. Det finns ingen i hela lokalen som kan missa det, inte ens publiken längst upp på balkongen.

Det löper en röd tråd i showen, ibland känns det som tråden brister och blir "ett snöre för kort att användas". Som sagt var så är showen ryckig och ojämn. Möjligen blir föreställningen  bättre när Jonas "kört" den ett tag och filat bort en del. ABBA skämtet rann helt ut i sanden.
Bäst var som vanligt när Jonas "spontant" hamnar i Stand Up Comedy. Den här gången var det med en sen åskådare som påminner om en tidnings journalist vilken givetvis ska sitta mitt i på bänkraden. Många får resa sig upp för att jan ska komma in till sin sittplats. Jonas häcklar honom lite och drar en liten snabbrepris för honom, här är Jonas som allra bäst! Publiken är med på noterna och skrattar hjärtligt.

Efteråt på väg hemåt i bilen funderar jag på om det jag sett var roligt och bra? Vad minns jag jo till exempel den klassiker historien "Kom ketchup så går vi", Jonas berättar att det är precis vad bibeln beskriver.  Fan tro det, men här har nod hedersdoktorn Jonas Gardell rätt.

 

Jonas kan bättre, än dert här. Det absolut bästa Jonas skrivit är TV-serien "De halvt dolda" som visades i SVT förra året. Texterna i "Trafikplats Glädjen" når inte i närheten av den.